Språk och tanke

Språket är en av de grundläggande dynamikerna i en kulturs sammansättning. En nations styrka står i direkt proportion till dess språks och tankes kraft och rikedom. Fullständig språkbehärskning och förmågan att enkelt kommunicera med andra skyddar individen från yttre påverkan. Språket är ett avgörande verktyg för mänskligheten i vår strävan att förstå kosmos och händelser – både som helhet och i sina detaljer. I alla avseenden spelar språket en avgörande roll i formandet av vår kultur.

Språket är inte enbart ett medel för tal och tanke; det är en bro som förmedlar det förflutnas rikedomar till nuet, och dagens arv och nya uttryck vidare till framtiden. All kunskap, intellektuell kapacitet och vetenskaplig rikedom som en nation äger kan endast bli bestående genom ett språk som är tillräckligt kraftfullt för att omfamna detta arv i sin helhet – ett arv som härrör från förfäderna och har antagit nya former i händerna på dagens generationer. Ju rikare och mer nyansrikt ett folk kan tala, desto djupare kan de tänka; och ju djupare de kan tänka, desto vidare kan deras språk sträcka sig.

Varje samhälle lämnar efter sig dagens tal och tankar för att framtida generationer ska kunna pröva, skydda och dra lärdom av dem. På så sätt räddas en omfattande erfarenhetsreserv från glömskan, det förflutnas kunskaper och insikter utnyttjas till förmån för nutiden, och vad som var rätt eller fel då jämförs med dagens värderingar – för att undvika att upprepa samma misstag. Detta gäller alla nationer: ett språks förmåga att uttrycka tankar är beroende av dess utvecklingsnivå, och tanken i sin tur blir ett instrument för att lyfta språket till denna nivå.

Om ett språk inte har utvecklats genom sin egen inre dynamik så att det kan uttrycka samtida behov, och dess användare därför inte kan finna ord för vissa begrepp, berövas språket tankens stöd, och dess användare är dömda att misslyckas. I en tid av industrialisering, global handel och teknologiska lager bör ingen nöja sig med den begränsade vokabulär de lär sig från sin omgivning eller en ordbok. Annars tvingas de vara tysta och enbart lyssna på andra – en sådan likgiltighet gentemot samtidens krav utestänger dem från det moderna samhället.

Gårdagens förtjänster bör bevaras som kulturarv och användas i dag. Historiska och sociala dynamiker bör fungera som trådar i väven av nationella ideal. Detta måste realiseras samtidigt som man öppnar sig mot framtiden och bejakar samtiden. Gårdagens referensramar hör till det förflutna. Att nå framtiden i full fart kräver långt mer näring än den som hämtas från hemmet, familjen och den närmaste kretsen – även om det kan räcka för vardagens behov.

De olycksaliga som inte kan möta sin samtid med ett eget språk och egen tanke är dömda att misslyckas. Lika viktigt som att bevara språk och tanke är att göra dem till folkets gemensamma ägodel. Samhällen som varken tänker eller talar kommer att finna att andra tänker och talar i deras ställe. I en massa där tal sker utan tanke, är det logiskt att den som behärskar tungan får tolkningsföreträde. Den som inte kan ge ord åt sina tankar förblir slav under sin egen oförmåga.

Det finns, om än i begränsad skara, fortfarande självsäkra tänkare som kan utveckla sina idéer. Ändå är inte heller de fria från problem. I många länder är de som yttre betraktas som eliten i själva verket främmande för sitt eget folk. Majoriteten möter dem med inre motstånd och misstro, deras idéer uppfattas som fantasier eller importerade åsikter. Deras prosa må vara skriven på det egna språket, men den präglas av främmande tankesätt; när de talar känner de ett behov av att byta språk för att bli förstådda. Så färdas de mellan flera världar, rotlösa, tillhörande flera riken men förankrade i inget. De lyckas varken samstämma sitt hjärta med folkets hjärta eller återge det uttryckssätt och den vältalighet som språket naturligt bär. Att förvänta sig något bestående från sådana individer, förlorade i sina egna motsägelser, är naivt.

För att ett språk verkligen ska bli ett levande kommunikationsmedel, måste den stora majoriteten kunna uttrycka sig i det med flyt och behärska dess innersta väsen. Komplicerade uttryckssätt – där betydelser göms i antydningar, symboler och långa utläggningar – är uppenbart inte de mest tilltalande formerna. Språket är ett område vars värde ligger i det självt, kanske till och med större än många andra vetenskaper. Därför bör varje samhälle se sitt språk som ett kunskapsfält, och rikta folkets intresse mot det som ett glädjefyllt ämne.

Detta är endast möjligt genom en omfattande och målmedveten insats: att sammanställa ordförråd, noggrant studera manuskript, analysera språkets metodologi och stil, lyfta fram idiom och uttryck med dess unika nyanser, och återinföra dem i aktiv användning. Det är av avgörande betydelse för en nation att visa vördnad för dessa komponenter i språkets bevarande.

Om detta lyckas, kan ett språk vila på egna principer och regler, bli rikt, smidigt och älskvärt. Det kan bli samtidens lingua franca utan att förlora sin inre logik, användas med glädje och föras vidare mellan generationer. Denna förhoppning är inte teoretiskt orealistisk, men det är inte heller lätt att förverkliga. Det finns utmaningar. Det som logiskt sett är möjligt kan i praktiken kräva en annan väg. Vid ständig förändring bör utvecklingens logik prioriteras framför absolut logik – man måste släppa på kontrollen, vidga spelrummet. Annars riskerar språk och tanke – båda levande fenomen – att stelna och förlora sin själ.

Språket påverkar djupt det nationella tänkandet, världsbilden och det intellektuella ramverket. För att kunna svara på framtidens utmaningar och överträffa det historiska värdet, måste språket uppnå sin högsta möjliga form. De nationer som lyckas utveckla och anpassa sitt språk utan att förlora dess rötter är också de som mest effektivt kommunicerar och tänker.

Förhållandet mellan språk och tanke omfattar kognitiva och intellektuella reflektioner över existens och skeenden. Dessa reflektioner blir informationskällor, produktiva processer, och bygger broar mellan kosmos och vår förståelse. En nations framtid beror i hög grad på hur dessa relationer förvaltas.

Vi bör inte kasta bort det gamla, inte heller blunda för det nya. Låt oss omfamna det förflutna med uppriktighet och hälsa framtiden med dess nya möjligheter. Låt oss inte skapa konflikt mellan språk och tanke, mellan vårt minnesvärda förflutna och vår efterlängtade framtid – låt oss inte offra det ena för det andra.

De rötter som formar den nationella anden bör fastställas genom forskning. Med dessa rötter som grund bör samhället samtidigt sträva efter att överträffa dem. Återupplivning är nödvändig för överlevnad; och att leva är att bära frukt. Våra hjärtan bör slå i takt med vår andliga traditions puls, och våra ögon bör vara riktade bortom horisonten. Låt oss leva och blomstra med en omättlig törst att öppna oss – så kan vi säkra överlevnaden för framtida generationer, för vilkas skull vi bör binda vår existens.

Det är de osjälviska män och kvinnor som lever för att ge liv åt andra, utan att förvänta sig något tillbaka, som bäst förstår det sanna värdet av detta liv med alla dess dimensioner.

Skapad den 6 januari 2012.

__________________________________________________________________

Denna text är en trogen svensk översättning av artikeln “Language and thought” av Fethullah Gülen, publicerad på fgulen.com. Översättningen har genomförts med hjälp av AI-verktyget ChatGPT (OpenAI) under noggrann mänsklig kontroll för att säkerställa språklig noggrannhet och innehållslig trohet.Tillgänglig på https://fgulen.com/en/en-gb/gulens-works/speech-and-power-of-xpression/fethullah-gulen-language-and-thought