Varje dag kan vi befinna oss i olika yrken eller fatta olika beslut, men vi kanske är omedvetna om huruvida vi söker Guds välbehag i dessa yrken eller val. Kanske låter vi, utan att märka det, egoism smyga sig in i dessa sysslor. Medan vi tror att vi främjar tron på Gud, kanske vi i själva verket gör det på ett självupphöjande sätt; eller så försöker vi tillskriva den gudomliga nåd som välsignar harmoniskt kollektivt arbete till våra egna färdigheter och förmågor. Vem vet vilka andra fel vi begår i vardagens jäkt och brus? Dessa och många andra liknande faror lurar på vägen mot att bli sanna troende – faror som många inte ens är medvetna om. Det är nästan omöjligt att undvika sådana risker om man inte ägnar sig åt självrannsakan och kontemplation, och om man inte ödmjukar sig inför Gud flera gånger varje dag.
Att begrunda vår existens, att allvarligt reflektera över vår ställning inför Gud den Allsmäktige, och att göra dessa kontemplativa handlingar till ett mål att uppnå, kan hjälpa oss att undanröja handlingar eller attityder som utgör vad man kan kalla en dold form av att sätta medhjälpare vid Guds sida (al-shirk al-khafī). Då kan vi erkänna att "Det är Han som får mig att göra det" i stället för "Jag gör det", och vi kommer att inse Guds välsignelser över oss. Vi kommer att förstå att vår beslutsamhet, våra ansträngningar, vår vilja och vår möda inte är annat än skuggan av skuggan av skuggan av Hans vilja. Vi måste göra stora framsteg på detta område. Varje försök att fastställa vår ställning inför Gud kräver en betydande mängd ansträngning och möda. Annars faller vi i felet att – utan att ens märka det – tillskriva Guds välsignelser åt oss själva. Detta är en form av att sätta medhjälpare vid Guds sida, då det innebär att göra anspråk på delaktighet i det som uteslutande tillhör Honom.
Självklart. Här är en noggrann och trogen svensk översättning av den angivna texten, anpassad till ett klart och respektfullt religiöst språk, utan att förvränga betydelsen eller tolka innehållet.
Välsignelser mottagna från Gud
Vi tar emot otaliga och underbara gåvor från Gud den Allsmäktige. För det första har Han inte lämnat oss i icke-existens, utan fört oss in i tillvarons domän. Han har inte bara gett oss existens, utan också gjort oss till levande varelser. Inte nog med det – Han har välsignat oss med förnuft, medvetande och viljestyrka. Därtill är vi hedrade att vara Guds tjänare och medlemmar i profeten Muhammeds – frid och välsignelser vare över honom – gemenskap. Vad mer är, vi har ställt oss i ledet bland dem som är engagerade i återuppbyggnad i en tid då islam – religionen som skiljer rätt från fel – är föremål för förvanskning. Även om vi förblev i tillbedjan, liggande i tacksamhet inför Gud utan att någonsin lyfta våra huvuden under resten av våra liv, skulle vi ändå inte kunna erbjuda sann och fullständig tacksamhet för dessa välsignelser. Men om vi inte förstår och erkänner dessa välsignelsers verkliga omfattning och värde, kan denna otacksamhet få oss att kollapsa.
Gud den Allsmäktige kan skänka vissa individer särskilda gåvor och välsignelser – ge en del världsliga ägodelar och rikedomar, andra ställning och status, och ge vissa makt eller berömmelse och anseende. Om de erkänner ursprunget till dessa välsignelser och vänder sig till Honom i tacksamhet, kommer de att vara vinnare. Om inte, tillskriver de dessa gåvor felaktigt sina egna färdigheter, förmågor, intelligens och så vidare – vilket bereder vägen för deras slutliga fördärv, såsom i fallet med Balʿam ibn Bāʾurāʾ och Barsīsā, vars liv återges i skrifterna för att vi ska lära oss av dem. Vem vet hur många personer som Balʿam och Barsīsā det har funnits i historien – människor som missbrukat Guds välsignelser och tjänster och därmed orsakat sin egen undergång?
Egentligen behöver vi inte leta efter dem i historiens avlägsna tider. I vår tid finns många människor som Gud har begåvat med makt, styrka, berömmelse och rykte – och som förgiftar sig själva eftersom de tror att dessa gåvor är resultatet av deras egna färdigheter, arbete eller intelligens. De låter sig förledas av hyllningar och applåder, drivs av stolthet och högmod, och har gjort sig själva till altaren. De vill att allt ska kretsa kring dem, att varje fråga ska rådfrågas med dem, att varje problem ska lösas genom dem, och att alla ska visa dem uppmärksamhet. I slutändan registrerar historien dem som skamfläckar, och de går förlorade – både i detta liv och i det nästa.
Alla är benägna att gå under om de agerar vårdslöst. Även de som är hängivna en helig sak löper samma risk. Människor som riktat sina hjärtan mot tjänst för och främjande av tron och Koranen kommer, om de betraktar sina liv, att inse att Gud den Allsmäktige har gett dem otaliga gåvor och välsignelser i stunder då de minst anade det. Gud har skänkt dem som anstränger sig i denna tjänst sådana välsignelser att verksamheten har gjort enorma framsteg – fram till en punkt som man aldrig kunde ha föreställt sig i början. För år sedan var vi överlyckliga när vi lyckades öppna ett eller två studenthem, och vi överdrev vår framgång. Vi befann oss åter i förundran när dessa hem utvecklades till internat, och därefter mångdubblades antalet. Sedan grundades hundratals skolor – inte bara i Turkiet, utan även i många länder världen över. Därefter följde kulturcenter, dialogcenter och många andra institutioner. Vi vet inte vart detta i slutändan leder, och med tanke på tidigare välsignelser – hur mycket mer Gud kan komma att ge i framtiden.
De tjänster som hittills utförts kan knappast tillskrivas vår personliga genialitet eller obetydliga styrka och kraft. I så fall skulle det uppstå enorma motsättningar mellan orsak och verkan. Det är uppenbart att dessa välsignelser kommer från Gud. Därför är det vår tjänsteplikt att vända oss till Gud med tacksamhet och lovprisning inför Hans exceptionella välsignelser. Vi kan inte fullt ut uppfylla skyldigheten att tacka Gud, oavsett vad vi gör. Även om vi tillber hela nätterna, prostrerar utan att någonsin lyfta våra huvuden, fastar oavbrutet, eller utför pilgrimsfärd varje år, kan vi ändå inte till fullo uttrycka vår tacksamhet för Guds välsignelser över oss. Därför, oavsett vad vi gör i Guds namn, är det vår plikt att betrakta vår tillbedjan och lydnad som otillräcklig och gång på gång säga:
"O Du, som har den absoluta rätten att tillbes och åkallas – vi har inte kunnat visa Dig den tjänst Du förtjänar, i enlighet med Din makt och majestät.
O Du, som är mer uppenbar än allt annat – vi har inte kunnat förstå och känna Dig fullt ut.
O vår Herre, som förtjänar all tacksamhet – vi har inte kunnat tacka Dig som Du förtjänar.
O Du, som åkallas på alla språk – vi har inte kunnat åkalla Dig så som Du förtjänar.
O Tillflykten för all lovprisning – vi har inte kunnat prisa Dig såsom Du bör prisas.
O Den Härligaste och Högsta Varelsen, som förhärligas och upphöjs av himlarna, jorden och allt däri – vi har inte kunnat förhärliga Dig på rätt sätt."
Självklart. Här är en trogen, noggrann och respektfull svensk översättning av hela texten, med bevarad grammatik, meningstruktur och religiös ton:
”Om ni är tacksamma (för Mina gåvor), skall Jag förvisso ge er mer”
Vi är förpliktigade att leva hela våra liv medvetna om vår vanmakt (ʿajz) och fattigdom (faqr), samt med en glädjefylld iver av tacksamhet. Och varje gång tanken ”Jag har gjort något” smyger sig in, bör vi vända oss till Gud och uttrycka vårt tillstånd med ovanstående bön. Om vi lyckas leva på detta sätt, närmar oss de gudomliga gåvorna med tacksamhet, då kommer Gud att öka Sina välsignelser över oss. Gud säger verkligen: ”Om ni är tacksamma (för Mina gåvor), skall Jag förvisso ge er mer” (Koranen 14:7). Men om vi tenderar att tillskriva det som sker våra egna resurser, färdigheter, intelligens, styrka osv. – och väljer otacksamhetens väg – då kommer vi att berövas Guds upphöjda välsignelser. Om vi ser oss själva som ”medlemmar i ett samfund som har grundat x antal skolor i världen”, på samma sätt som vissa säger: ”Vi är ättlingar till en ras som födde så många hjältar”, och om vi tenderar att koppla alla dessa goda och gynnsamma utvecklingar till våra egna handlingar, vår intelligens eller kraft, bör vi minnas att samma vers avslutas med den gudomliga varningen: ”men om ni är otacksamma, är sannerligen Mitt straff strängt.”
För att Guds upphöjda välsignelser ska fortsätta är det nödvändigt att vi inser och erkänner den sanna Givaren av dessa välsignelser, och prisar och upphöjer Honom på rätt sätt, sägandes:
”O min Herre, allt är från Dig, Du är den Självtillräcklige – min Herre, jag har vänt mig till Dig!”
Det är verkligen svårt för människor att avstå från att göra anspråk på Guds välsignelser, särskilt när de översköljs av lovord och uppskattning från andra människor. Detta är en fråga som kräver yttersta vaksamhet och eftertanke. När någon börjar prisa dina specifika dygder och förtjänster har det potentialen att smutsa ner dina tankar och föreställningar. Du kan börja glömma Guds roll och i stället anta att dessa egenskaper och förtjänster beror på din egen skicklighet, briljans, makt etc. Jag anser att sådana tankar, som antyder att man sätter någon vid Guds sida, inte ens bör tillåtas i fantasin. Låt mig säga vad som är ännu svårare: man bör inte ens drömma sådana saker i sömnen. Ur ett freudianskt perspektiv kan vissa drömmar ses som uttryck för det mänskliga undermedvetna.
Dessa är nödvändiga principer för det som Bediüzzaman Said Nursî beskrev som vägen av vanmakt och fattigdom samt den glädjefulla iver av tacksamhet – en väg som bygger på Koranens grundprinciper och profetens tradition. I själva verket är det ingen dygd att se sig själv som en maktlös, fattig varelse som inte äger något – det är snarare ett erkännande av fakta och ett uttryck för vår allmänna situation. Troende som är medvetna om sin ställning inför Gud kan inte tänka annorlunda.
Den som ser hur överflödigt Gud utgjuter Sina välsignelser över oss kommer inte att förlora hoppet. Varför skulle jag tappa hoppet, när allt är i Hans händer och allt kommer från Honom och återvänder till Honom? Det nuvarande tillståndet kan vara dystert. Ändå – varför skulle jag överge hoppet när det är Han som banar vägen, leder oss på rätt stigar och säkerställer trygg passage genom att driva bort de fiender som ibland dyker upp? Varför skulle jag låta mig själv sjunka ner i förtvivlans träsk, om jag uppriktigt tror att det är Han som ger och tar – och åter ger? Snarare bör jag omfamna beslutsamheten och välja vägen av glädjefylld iver, vilket är en annan grundprincip i vår väg.
Det vore inte fel att betrakta det du gör ur detta perspektiv: Gud har bestämt en plan och ett mönster. Vi förs upp på scenen när det är vår tur, som enskilda aktörer, och får i uppdrag att återuppbygga en förstörd byggnad. Om du antar detta synsätt leder det inte bara till tacksamhet och lovprisning, utan också till självrannsakan. Å ena sidan säger du:
”Tusentals lovprisningar och förhärliganden till Gud, som har använt oss i så välsignade tjänster.”
Å andra sidan ställer du dig själv frågan:
”Uppfyller jag verkligen de uppgifter Gud har anförtrott mig på rätt sätt? Utnyttjar jag min position på ett effektivt sätt?”
Att göra anspråk på Guds välsignelser är antingen en dold form av att sätta något vid Guds sida, eller en usurpation av det som tillhör Gud. Att blunda för dem är otacksamhet. Båda är fel. Den bästa vägen är att vara medveten om dessa välsignelser och vittna om att de kommer från Gud.
Tankens rättrådighet
Att uppnå rättrådighet i våra tankar kring dessa frågor är emellertid inte lätt. Det börjar med att man går in på den rätta vägen. Ändå kanske man inte alltid vandrar korrekt på den vägen, och kan drabbas av tillfälliga avvikelser. Det kan hända att man inte följer vägens etikett eller inte gör det bästa av de gudomliga gåvorna och välsignelserna. Som ett resultat kan slag från den gudomliga barmhärtigheten komma i form av prövningar, utformade för att få oss att vakna till insikt. Gud kan tillåta att vissa förtryckare plågar oss. Tvångsförflyttningar, hot, avvisningar, avskedanden, lidanden, förtryck, fängslanden och förföljelser kan inträffa. Om vi förmår uppfatta allt detta som ömma smekningar från Guds barmhärtighet, kommer dessa svårigheter att få oss att vända oss till Gud med ånger, bot och förkrosselse. Om det finns handlingar och attityder som inte behagar Gud, kommer vi att be Honom om förlåtelse tusen gånger – inte bara en.
Om utsatthet och förtryck uppfattas ur detta perspektiv, kommer känslan som föds ur lidandet omedelbart att förvandlas – från hat, fientlighet eller hämndlystnad – till medkänsla och barmhärtighet. För förtryckare är värda att tycka synd om – de kommer att vara svarta fläckar på historiens sidor.
Hittills har Gud möjliggjort för de hängivna själar som verkar i trons och Koranens namn att uträtta förunderliga gärningar. Han har låtit dem representera våra värderingar i olika delar av världen, delvis skingra missuppfattningar om islam, förändra vissa fördomar gentemot religionen och bygga fredens broar genom utbildnings- och dialogverksamhet. De fortsätter att vandra på denna väg i samma anda. Genom Guds nåd kommer dessa tjänster, in shā’ Allāh, att mångfaldigas i framtiden. Om du inte hyser några tvivel om din väg, kommer du bara att känna medlidande för dem som försöker blockera den och sprida propaganda emot dig. Du är medveten om att när förtrycket når en viss gräns för Guds ghayra (missnöje, skyddande iver, ära och nit), kommer Han att neutralisera förtryckarna – och du kommer att känna sorg för dem, i visshet om att de som förtrycker andra till slut kommer att hållas ansvariga inför Gud för sina handlingar.
Denna artikel publicerades ursprungligen på turkiska den 14/03/2023.
_________________________________________________________________________
Denna text är en trogen svensk översättning av artikeln “Acknowledging One’s Impotence and Poverty” av Fethullah Gülen, publicerad på fgulen.com. Översättningen har genomförts med hjälp av AI-verktyget ChatGPT (OpenAI) under noggrann mänsklig kontroll för att säkerställa språklig noggrannhet och innehållslig trohet.Tillgänglig på : https://fgulen.com/en/fethullah-gulens-works/the-broken-jug-en/acknowledging-one-s-impotence-and-poverty