Religion, särskilt islam, har under de senaste åren blivit ett av de mest komplexa och omdiskuterade ämnesområdena. Den samtida kulturen, oavsett om den närmar sig religion ur ett antropologiskt, teologiskt, psykologiskt eller psykoanalytiskt perspektiv, tenderar att utvärdera religion med empiriska metoder. Å ena sidan är religion ett inre erfaret och upplevt fenomen, nära förbundet med livets oföränderliga dimensioner. Å andra sidan kan troende se sin religion som en filosofi, en uppsättning rationella principer eller som ren mysticism. Svårigheterna tilltar när det gäller islam, då vissa muslimer och beslutsfattare tenderar att betrakta och framställa den mer som en politisk, sociologisk eller ekonomisk ideologi än som en religion.
För att korrekt analysera religion, demokrati eller något annat system eller någon filosofi, bör vi rikta fokus mot mänskligheten och det mänskliga livet. Ur detta perspektiv kan religion generellt, och islam i synnerhet, inte jämföras direkt med demokrati eller andra politiska, sociala eller ekonomiska system. Religion behandlar främst de oföränderliga aspekterna av tillvaron, medan politiska och samhälleliga system enbart rör vissa föränderliga dimensioner av det världsliga livet.
De livsaspekter som religionen främst berör är lika giltiga idag som de var i mänsklighetens gryning och kommer att förbli det i framtiden. Världsliga system förändras med tiden och måste därför bedömas i sin kontext. Tron på Gud, livet efter detta, profeterna, de heliga skrifterna, änglarna och det gudomliga ödet är oberoende av historisk kontext. På samma sätt är de universella och oföränderliga normerna för tillbedjan och moral till största del oberoende av tid och världsliga förändringar.
När vi därför jämför religion, särskilt islam, med demokrati måste vi hålla i minnet att demokrati är ett system som ständigt utvecklas och förändras beroende på plats och omständigheter. Religion har däremot fastslagna och oföränderliga principer som rör tro, moral och tillbedjan. Det är således endast de världsliga aspekterna av islam som kan jämföras med demokrati.
Islam påverkar de regler som styr de föränderliga aspekterna av livet utifrån sitt centrala syfte och sin eviga dimension. Islam föreskriver inte en specifik, oföränderlig form av styre, utan etablerar grundläggande principer som styr en regerings karaktär och överlåter åt folket att avgöra styrelseskick utifrån tid och omständigheter. Om vi närmar oss frågan ur detta perspektiv och jämför islam med modern liberal demokrati, blir det lättare att förstå hur dessa två förhåller sig till varandra.
Demokratiska idéer har sitt ursprung i antiken. Den moderna liberala demokratin föddes under den amerikanska revolutionen (1776) och den franska revolutionen (1789–1799). I demokratiska samhällen styr folket sig självt, till skillnad från att styras av en auktoritet ovanifrån. Individen prioriteras framför kollektivet och är fri att bestämma över sitt eget liv. Men individualismen är inte absolut: människan utvecklas bäst inom ett samhälle, vilket förutsätter att friheten anpassas efter det sociala livets krav.
Profeten sade att alla människor är lika, likt tänderna i en kam.[1] Islam gör ingen åtskillnad utifrån ras, hudfärg, ålder, nationalitet eller yttre egenskaper. Han förkunnade:
"Ni är alla från Adam, och Adam är av jord. O Guds tjänare, var bröder (och systrar).”[2]
Varken ålder, rikedom, makt eller tillhörighet till en viss familj eller etnicitet ger någon rätt att härska över andra.
Islam vidhåller också följande grundprinciper:
• Rätten står över makten – i motsats till uppfattningen att makten bestämmer vad som är rätt.
• Rättvisa och rättsstatens principer är centrala.
• Trosfrihet och rätten till liv, egendom, hälsa (mental och fysisk) och reproduktion är okränkbara.
• Individens liv och integritet måste skyddas.
• Ingen får dömas utan bevis eller straffas för andras brott.
• Ett konsultativt förvaltningssystem är nödvändigt.
• Alla rättigheter är lika viktiga; individens rätt får inte offras för kollektivets skull.
Islam betraktar samhället som ett nätverk av medvetna individer med fri vilja och ansvar inför både sig själva och andra. Därutöver tillför islam en kosmisk dimension: människan betraktas som historiens motor, till skillnad från den fatalism som präglar vissa västerländska 1800-talsfilosofier som dialektisk materialism och historism.[3] Liksom en individs vilja och handlingar formar dennes liv i detta och nästa liv, formas ett samhälles öde av dess invånares världsbild och livsföring. Koranen säger:
”Gud förändrar inte ett folks tillstånd förrän de förändrar sig själva.” (Ar-Ra’d 13:11)
Med andra ord: varje samhälle håller sitt öde i sina egna händer. Den profetiska traditionen uttrycker detta:
"Ni kommer att styras såsom ni själva är."[4]
Detta är själva kärnan i demokratins anda – en idé som inte står i strid med islams principer.
Eftersom islam håller både individ och samhälle ansvariga för sitt öde, bör människan också ha ansvar för sin styrning. Koranen tilltalar kollektivet med uttryck som: "O folk!" och "O ni troende!" De uppgifter som tilldelas statliga institutioner i moderna demokratier tilldelas i islam samhället självt och kategoriseras efter angelägenhetsgrad: absolut nödvändiga, relativt nödvändiga och rekommenderade. Koranen uttrycker:
• "Träd in i frid, allihop!" (Al-Baqara 2:208)
• "Ge av det goda ni förvärvat... till Gud och de behövande." (Al-Baqara 2:267)
• "Fyra vittnen krävs för att styrka anklagelser om otukt." (An-Nisa 4:15)
• "Gud befaller att ni överlämnar förtroende till rättmätiga och dömer rättvist." (An-Nisa 4:58)
• "Upprätthåll rättvisa även mot er själva, era föräldrar och släktingar." (An-Nisa 4:135)
• "Om de lutar åt fred, gör detsamma." (Al-Anfal 8:61)
• "Om en syndare förmedlar nyheter, undersök innan ni dömer." (Al-Hujurat 49:6)
• "Om två troende grupper strider, medla mellan dem." (Al-Hujurat 49:9)
Sammanfattningsvis riktar sig Koranen till hela samhället och tilldelar det i stort sett alla de plikter som moderna demokratiska system bär.
Människor samarbetar genom att dela dessa plikter och bygga de strukturer som krävs för att förverkliga dem. Regeringen utgör summan av dessa strukturer. Islam förespråkar därför en samhällsöverenskommelse som grund för styre: folket väljer sina ledare, inrättar råd för att debattera gemensamma frågor och granskar förvaltningen kollektivt. Under de fyra första kalifernas tid (632–661) tillämpades dessa principer – inklusive fria val – i praktiken. Efter kalifen Alis död övergick systemet till ett sultanat till följd av interna konflikter och globala omständigheter. Till skillnad från kalifatet var sultanatet ärftligt. Men även om fria val upphörde, bevarades många andra grundprinciper som också ligger till grund för dagens liberala demokrati.
Islam är en inkluderande religion som utgår från tron på en enda Gud – universums Skapare, Upprätthållare och Härskare. Islam betraktar hela universum som Guds skapelse och allt i det som underkastat Hans lag. Även den som inte tror är "muslim" i fysisk bemärkelse, eftersom kroppen lyder Guds naturlagar från födsel till död. Gud, naturen och människan är inte separerade – de är ömsesidigt förbundna. Gud uppenbarar sig genom naturen och människan; båda är ”böcker” där Guds tecken kan läsas. Denna syn leder människan till att inte se något i skapelsen som främmande, utan som tillhörande samma Herre. Därför är kärlek och tjänst inte begränsade till någon etnicitet eller grupp. Profeten sammanfattade:
"O Guds tjänare, var bröder (och systrar)!"
En viktig aspekt är att islam erkänner alla tidigare uppenbarade religioner. Det innebär att muslimer måste tro på alla profeter och uppenbarelser som skickats till olika folk genom historien. Denna tro utgör en grundpelare i islam. En sann muslim är därmed samtidigt en sann efterföljare till Abraham, Moses, David, Jesus och andra hebreiska profeter. Därför kunde kristna och judar historiskt utöva sin religion fritt under islamiskt styre.
Islamiskt samhällsliv syftar till att skapa ett dygdigt samhälle som vinner Guds välbehag. Det vilar på rätten, inte tvånget. Fientlighet är förkastligt. Relationer ska bygga på tro, kärlek, respekt, hjälp och förståelse – inte på konflikt eller själviska intressen. Social fostran uppmanar människor att sträva efter höga ideal snarare än att följa sina begär. Äkta enhetssträvanden och dygder skapar solidaritet, och tron lägger grunden för broderskap och systerskap. Att lyfta själen mot fullkomlighet skapar lycka både i detta och nästa liv.
Demokratin har utvecklats genom historien och kommer att fortsätta förändras. I takt med denna utveckling kan den bli ett mer mänskligt och rättvist system – ett som vilar på sanning och rättvisa. Om människan ses som helhet, med andliga behov och en längtan efter evighet, och inte enbart som en kroppslig varelse, kan demokratin nå sin högsta form och bidra till mänsklighetens lycka. Islams principer om jämlikhet, tolerans och rättvisa kan bidra till att detta blir verklighet.
Skapad den 4 november 2004.
_________________________________________________________________________
Denna text är en trogen svensk översättning av artikeln “ A comparative approach to Islam and democracy” av Fethullah Gülen, publicerad på fgulen.com. Översättningen har genomförts med hjälp av AI-verktyget ChatGPT (OpenAI) under noggrann mänsklig kontroll för att säkerställa språklig noggrannhet och innehållslig trohet.Tillgänglig på https://fgulen.com/en/fethullah-gulens-works/global-perspectives-en/a-comparative-approach-to-islam-and-democracy