Ett Hizmet-perspektiv på att motverka våldsbejakande extremism
Del ett: Hizmets teologiska vederläggning
I det här avsnittet utforskas Hizmets direkta teologiska svar på – och förkastande av – våldsbejakande extremistisk ideologi som gör anspråk på islamisk motivering. Dessa svar har i stor utsträckning förmedlats genom Fethullah Gülens läror och uttalanden, både i tal och skrift.
Som förklarats i inledningen är syftet här inte att rikta sig direkt mot eller utmana våldsbejakande extremister eller de som dragits till deras ideologi. Den teologiska diskussionen i denna publikation syftar därför inte till att genomföra en detaljerad och systematisk vederläggning av varje argument och koranvers som extremister bygger sina tolkningar på. I stället presenteras en översikt över Hizmets ståndpunkter i dessa avgörande frågor, med tillräckliga citat och kommentarer för att visa att Hizmets synsätt står i skarp kontrast till de som företräds av våldsbejakande extremister – och att denna ståndpunkt är teologiskt förankrad i en traditionell islamisk förståelseram, vilket ger den trovärdighet inom den bredare muslimska gemenskapen.
För den som vill fördjupa sig i hur och varför Hizmets tolkningsmetodik erbjuder ett alternativt förhållningssätt till olika verser, hadither och historiska berättelser jämfört med våldsamma extremistiska tolkningar, och hur Hizmet genom teologisk argumentation i sina skrifter riktar sig direkt till dem som kan vara sårbara för extremismens narrativ, tankemönster och idealism, hänvisar vi till Dialog i Islam: Koranen, Sunnah, Historia (Dialogsällskapet, 2011).
Hizmets ståndpunkt mot våldsbejakande extremism grundar sig på en omfattande, djupgående och robust förståelse av islams primära källor – Koranen och Sunna – vilka också utgör grunden för dess kärnläror.
Fethullah Gülen bygger vidare på tolkningen från Said Nursi (1877–1960), en inflytelserik kurdisk islamisk tänkare, som menade att varje levande varelse manifesterar en unik kombination av Guds namn och egenskaper. Människan har skapats för att uppmärksamma och reflektera över dessa manifestationer i sin andliga resa från det skapade till Skaparen, med målet att nå en djupare förståelse av både sig själv och Gud – vilket är skapelsens syfte.
Utifrån denna förståelse har varje livsform, mänsklig som icke-mänsklig, ett inneboende värde och utgör en unik art i sig själv. Detta knyts bland annat till tolkningen av koranversen: "Den som dödar en människa utan att det är för mord eller för att hon sprider korruption på jorden, är som om han hade dödat hela mänskligheten" (Al-Ma’idah 5:32). Enligt denna läsning bär människan ett positivt ansvar att respektera och skydda livet.
Vidare menar Gülen att eftersom människan är nyckeln till skapelsens syfte, innebär ett orättfärdigt dödande inte bara en orätt mot offret och dess anhöriga, utan även mot hela universum, vars mening påverkas av varje individs existens.
Denna förståelse innebär också ett ansvar gentemot all form av existens – levande som livlös – och förbjuder att avsluta liv eller förändra dess form utan giltigt skäl. Gülen undervisar att allt existerar i ett tillstånd av ständig beroende av Gud. Vi lever inte i en autonom tillvaro styrd av "naturens lagar", utan i ett konstant beroende av Guds kontinuerliga skapande. De mönster vi observerar – som tyngdkraft eller fotosyntes – är manifestationer av sunnatullah (Guds praxis) i islam, vilket motsvarar det som inom vetenskapen kallas naturlagar.
Att förändra något livsforms tillstånd i strid med dess fortlevnad innebär därmed inte bara ett brott mot Guds uttryckliga förbud, utan också mot Hans vilja att kontinuerligt upprätthålla dess existens.
Det är i detta sammanhang som Gülen uttrycker det kraftfulla påståendet:
"En sann muslim kan inte vara en terrorist, och en terrorist kan inte vara en sann muslim."
Dessa två identiteter är, enligt honom, fundamentalt och diametralt motsatta – inte bara enligt islams bokstav, utan också enligt dess hjärta, själ och ande.
En person som tror på islams bokstav och ande kallas mu’min (bokstavligen "troende"), ett ord som har sitt ursprung i de arabiska rötterna amn och amanah, vilket betyder tillit, trovärdighet, fred och säkerhet – egenskaper som en sann troende bör upprätthålla. En troende bör alltid följa principen om sirat al-mustaqim (”den raka vägen” eller ”mellanvägen”), och undvika skadliga ytterligheter i alla aspekter av livet – i tanke, känsla och religiös utövning. Profeten förmanade till exempel de som gick till ytterlighet i fasta och bön, så till den grad att de försummade sina familjer och sina plikter i hemmet. En sann troende är en person från vilken andra känner sig trygga – både vad gäller hans handlingar och hans ord.
Gülen betonar också att både mål och medel måste vara legitima inom islam, och dessutom förenliga med landets lag. Det är inte tillåtet att uppnå heliga syften med oheliga medel. Inga pragmatiska argument om ändamålsenlighet eller nödvändighet kan rättfärdiga detta. Därför gör Gülen ingen skillnad mellan självmordsdåd i London, Tel Aviv eller Istanbul – alla är förkastliga. Eftersom orättfärdigt dödande av en människa är en allvarlig synd, kan det aldrig användas i ett så kallat ”islamiskt” syfte.
I ett av sina föredrag hänvisar Gülen till en hadith återberättad av Ibn ’Abbas, enligt vilken tron lämnar en troendes kropp när han eller hon begår en allvarlig synd, och återvänder först efter uppriktig ånger (tawba). Därför, menar Gülen, kan självmordsbombare som dör i samma ögonblick som de begår sina mordiska handlingar, inte bara ha begått en stor synd – de kan också ha dött utanför den tro de påstår sig försvara.
Utöver det våld som innebär urskillningslöst dödande, lyfter Gülen även frågor kring mer subtila former av våld och statligt sanktionerad extremism. Han argumenterar för att även om stater har rätt att beväpna sig för självförsvar och avskräckning, så har de inte rätt att föra krig i religionens namn, såsom att "erövra" territorier, vilket förekom historiskt. De som vill tjäna religionen – även legitima stater – kan inte göra det genom krig, våld eller aggression. Istället måste de tala till mänsklighetens sinne och samvete, med fredliga och civiliserade medel.
Med denna teologiska grund för Gülens avvisande av våldsbejakande extremistisk ideologi kan vi nu gå vidare till hur han bemöter specifika tolkningar av Koranens uppmaningar till krig, samt frågan om civilas oskuld.
En koranvers som ofta används av religiösa extremister för att rättfärdiga våld mot personer av andra trosuppfattningar är:
”Döda dem var ni än träffar på dem…” (al-Baqara, 2:191).
Versen hänvisar dock till en mycket specifik historisk kontext – nämligen när det tidiga muslimska samfundet utsattes för förföljelse och dödshot från polyteistiska stammar som brutit fredsavtal med Profeten Muhammed och hans följare.
Religiösa extremister (och ibland kritiker av islam) isolerar denna vers från dess kontext för att måla upp en bild av en våldsam, kompromisslös religion. Men en korrekt läsning av de omkringliggande verserna och förståelse för det historiska sammanhanget visar att detta är en instruktion att slå tillbaka mot de som aktivt för krig mot muslimer – och även då under strikt islamisk krigsetik. Islam förbjuder att inleda fientligheter, föreskriver att acceptera fred när fienden erbjuder det, och tillåter endast strid inom tydliga gränser.
Dagens muslimer måste också ta hänsyn till andra koraniska budskap – till exempel de många uppmaningarna till fred, kärlek och tolerans – innan man använder en enskild vers, tagen ur sitt sammanhang, för att rättfärdiga våld. Fred är normen i islam; krig är undantaget.
Den andra frågan handlar om civilas oskuld. Våldsbejakande extremister hävdar att de civila de dödar inte är ”oskyldiga”, utan påstås vara delaktiga i politiska och ekonomiska strukturer som extremisterna bekämpar. De menar att civila förlorar sin oskuld genom sitt tysta stöd till staten – till exempel genom att rösta eller betala skatt – och att detta gör dem till legitima mål.
Men detta synsätt saknar stöd i islams traditionella rättslära, där civila skyddas och inte får skadas – oavsett deras politiska åsikter eller samhällsroll.
Gülens svar på våldsbejakande extremism
Gülens svar – sammanställt och sammanfattat från relevanta delar av hans många tal och artiklar – är mångfacetterat.
För det första förnekar Gülen att grupper av detta slag överhuvudtaget har rätt att förklara och delta i krig. Enligt honom är själva krigsförklaringen olaglig, och allt som följer därav är också olagligt.
För det andra påpekar han att ”skuld är personlig” i islam och kan inte överföras från en individ till en annan.
För det tredje betonar han att endast en av staten utsedd domare har auktoritet att avgöra skuld och utdöma straff.
För det fjärde, de islamiska krigsreglerna förbjuder till och med dödandet av soldater som tillfångatagits medan de befinner sig i ett tillstånd av icke-fientlig aktivitet.
För det femte tydliggörs att islams regler för krig uttryckligen förbjuder skada på civila. Om ”tyst stöd” skulle göra civila till legitima mål, hade samma logik kunnat tillämpas på befolkningen i Mecka under profetens tid, eftersom de levde, arbetade och betalade skatt där – och indirekt gynnades av krigsbyten. Men när muslimerna erövrade Mecka, gavs hela befolkningen – inklusive före detta kombattanter – fullständig amnesti.
För det sjätte, enligt den islamiska rättsmaximen att ”sharia dömer efter det yttre” (al-shari‘ah tahkum bi’l-zawahir), kan man inte tolka medborgarskapshandlingar (såsom att betala skatt eller rösta) som uttryck för aggressiv fientlighet.
Slutligen framhåller Gülen att fred är norm i islam, och att krig är ett undantag. Därför måste så kallade "krigsverser" i Koranen tolkas restriktivt, inte expansivt, så att de inte tillämpas på grupper som traditionellt aldrig räknats som kombattanter i islam.
Principfast och konsekvent avståndstagande
Det är tydligt att Gülens syn på våldsbejakande extremism och terrorism inte är opportunistisk eller anpassad till tidsandan. Den är grundläggande, genomtänkt och autentisk. Därför har hans fördömanden varit otvetydiga, konsekventa och proaktiva – inte bara genom att fördöma extremism, utan även genom att förespråka en helt annan teologisk förståelseram som direkt undergräver de ideologiska grunderna för våldsbejakande extremism.
________________________________________
Exempel på Gülens uttalanden:
• Om halshuggningen av James Foley och andra av ISIS:
”Jag beklagar de brutala grymheter som begås av ISIS-terroristgruppen som gömmer sig bakom en falsk religiös retorik. Alla former av attacker, förtryck eller förföljelse av minoriteter eller oskyldiga civila strider mot principerna i Koranen och vår profets tradition – frid och välsignelser över honom.”
• Om försvaret av Kobani:
”Alla former av förtryck, förföljelse och attacker mot minoriteter och oskyldiga civila strider helt mot Koranens läror och Profetens praxis. Vad [ISIS] gör är terrorism och måste benämnas därefter.”
• Om religionens syfte:
”Syftet med religionen är att åstadkomma fred grundad på universella mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och gemensamma mänskliga värderingar. Tolkningar som motsäger detta – särskilt försök att väcka konflikt genom att förvränga religionen – strider mot dess själva ande.”
• Om 11 september (9/11):
”Jag vill understryka att varje terrorist aktivitet, oavsett vem som utför den och i vilket syfte, är det största slaget mot fred, demokrati och mänskligheten. Av denna anledning kan terroristdåd aldrig godtas. Terror kan aldrig vara ett medel för självständighet eller frigörelse. Denna senaste attack är blodig och fördömlig. Det är en sabotagehandling inte bara mot USA, utan också mot världsfreden och mänsklighetens gemensamma värden. De som begår sådana handlingar är de mest brutala av alla. Terrorism kan aldrig användas i islams namn. En terrorist kan inte vara muslim, och en sann muslim kan aldrig vara en terrorist.”
• Om muslimer som begår terrordåd:
”Profeten (saw) sade: 'En person kan inte begå äktenskapsbrott medan han är i ett tillstånd av tro. En troende begår inte äktenskapsbrott; om han gör det, är han inte i ett tillstånd av tro – åtminstone inte under den tiden.’ Vissa lärda har tolkat detta som att tron temporärt lämnar kroppen under syndens utförande och återvänder först efter ånger. Det betyder att en person inte kan begå sådana handlingar om han verkligen tror på Gud, livet efter detta, att han kommer hållas ansvarig, att paradis och helvete existerar. På detta sätt, när en terrorist begår ett terrordåd, är han inte en mu’min (sann troende). En sann troende kan inte utföra en terrorhandling i ett tillstånd av sann tro.”
• Om självmordsattacker och Palestina:
”Trots de svåra omständigheterna i Palestina kan självmordsattacker inte accepteras. En muslim kan inte fästa en bomb runt sin midja, gå in i ett offentligt utrymme och detonera den, med syfte att döda oskyldiga människor.”
• Om Yusuf al-Qaradawis religiösa dekret om självmordsattacker i Israel:
”Som svar på grymheter och orättvisor i Palestina har vissa palestinier genomfört självmordsattacker. Tydligen har Qaradawi sagt att detta är legitimt i islam eftersom de inte har några andra vapen att använda. Jag blev djupt bedrövad när jag hörde detta uttalande från Yusuf al-Qaradawi (f. 1926), eftersom han – liksom Ratib al-Nabulsi (f. 1938), Said Ramadan al-Buti (d. 2013) och Hassan al-Turabi (f. 1932) – är välkända gestalter i den muslimska världen. De är inte genomsnittliga individer. När de talar, uppfattas det som om de talar på islams vägnar, vilket gör att islam påverkas negativt av deras uttalanden.
Hur kan han rättfärdiga en sådan handling? På vilken islamisk regel eller princip bygger han sitt yttrande?
Det betyder inte att vi ska vara likgiltiga inför vad som händer där – jag känner smärta med varje person som dör i dessa länder. Men denna typ av handling är varken förenlig med Guds vilja eller med förnuftet.”
• Om grupper som förklarar krig:
”Varje muslim med minsta kunskap om islam vet att även om muslimer berövas sin frihet eller om deras land är ockuperat, så har varken en individ eller en grupp rätt att förklara krig eller mobilisera människor till strid.”
• Om självmordsattacker under ett legitimt krig:
”Även under krig får man inte röra de oskyldiga. Ingen får utfärda ett religiöst dekret (fatwa) som strider mot detta. Ingen kan vara självmordsbombare i islam. Ingen får spänna bomber runt sin midja och gå in i en folksamling – oavsett deras tro eller religion – och göra dem till måltavla.”
• Om straffet för terrorism och självmordsattacker inom islam:
”Terror kan aldrig användas för att uppnå ett islamiskt mål. En sann muslim kan inte vara terrorist, och en terrorist kan inte vara muslim. Islam föreskriver det strängaste straffet i denna värld för mord eller för att hota människors säkerhet, och i livet efter detta väntar ett evigt straff för de som begår mord, förkastar tron eller associerar något med Gud.
Profeten Muhammed (frid vare med honom) säger: ’En tid kommer då den som dödar inte vet varför han dödar, och den som blir dödad vet inte varför han dödas.’ Det är som om vi långsamt rör oss mot just detta tillstånd, steg för steg. Vissa människor spränger sig själva i bitar och hävdar att de gör det i religionens namn. De säger att det är för hämnd, eller för att dra uppmärksamhet till sin sak. Men, ursäkta mig, en person som spränger sig själv på det sättet faller rakt ner i helvetet.”
• Om att offra individens rätt för kollektivet:
”När det gäller mänskliga rättigheter, och utifrån principen att rättigheter inte kan graderas i stora och små, betraktar islam individens rättigheter som lika viktiga som samhällets. Den offrar inte den ena för den andra. Islam föreskriver principen att: ’Om det finns nio brottslingar och en oskyldig person på ett fartyg, får fartyget inte sänkas så länge den oskyldiga personen är ombord.’”
• Om vad Hizmet bör göra som svar:
”Vi måste göra vårt yttersta för att förändra människors uppfattningar i dessa frågor. Det verkar som om vissa framsteg görs genom att låta människor lära känna oss – genom dialog och empatisk förståelse. Islam kan inte representeras av dem som begår våldshandlingar. Dessa människor har blivit offer för sina känslor, för ilska och hat.
Att försöka nå något mål genom att döda människor är varken profeternas eller Guds vänners väg. Profeten Muhammed (frid vare med honom) blev förtryckt och förföljd i tretton år – krossad som i en press – men han trampade inte ens på en myra. Han bemötte även arroganta, hårda och tyranniska människor med mänsklighet och värdighet. Det är detta vi måste lära dessa människor: profetens väg och ande – för att avstyra dem från att falla in i terrorism.”