1-Jihad och betydelseförändring

                                             Kommentar | Ahmet Kurucan 11 Juni 2018 

Viktig anmärkning:

Denna text har författats med anledning av det upprop som undertecknats av cirka 300 personer – däribland Frankrikes tidigare president Nicolas Sarkozy, tre före detta premiärministrar samt ledare för judiska och kristna organisationer i Frankrike – i vilket man krävde att de verser som uppfattas som föreskrivande ”dödande och bestraffning av judar, kristna och icke-troende” skulle avlägsnas.

Begreppet jihad är sedan islams tidiga historia ett av de mest omdiskuterade och minst entydigt definierade begreppen vad gäller dess definition, natur och räckvidd. För att vara uppriktig gäller denna oenighet inte enbart jihad; samma fenomen återfinns beträffande många andra begrepp. När den mänskliga tanken träder in i tolkningsprocessen är en sådan mångfald av uppfattningar naturlig.

Men när det gäller jihad har denna oenighet nått sin kulmen. Varför? 

Om vi börjar bakifrån kan en av de viktigaste orsakerna sägas vara de självständighets- och frihetskamper som fördes mot den västerländska kolonialismen. De som ledde kampen för att befria sig själva, sina samhällen och sina stater från västlig hegemoni använde religionens mobiliserande kraft för att motivera massorna och benämnde sina strider som jihad.

De var inte utan grund för detta. Både i Koranens verser och i Profetens (frid vare med honom) ord och handlingar finns stöd för en sådan användning.

Men denna militära användning under årtionden och århundraden kom att inskränka jihadens betydelse till det militära fältet, medan dess andra dimensioner – dess bredare innehåll och användningsområden – hamnade i skymundan.

När man dessutom beaktar de terroristgrupper som växte fram i kölvattnet av Sovjets invasion av Afghanistan 1979 och som kulminerade i händelserna den 11 september 2001, och som använde begreppet jihad i sina ideologier, blev situationen än mer komplicerad. Begreppet jihad kom att genomgå en betydande semantisk förskjutning.

Men om vi istället börjar från början?

Då måste vi återvända till islams grundläggande texter och till den grundläggande vilja som förkroppsligades i Profeten Muhammad (frid vare med honom). I denna text kommer jag att försöka göra detta utifrån den militära dimensionen av jihad.

Innan vi går vidare är det dock nödvändigt att påminna om tre klassiska klassifikationer av jihad inom den islamiska lärda traditionen, eftersom dessa utgör den teoretiska grund på vilken de koranverser och hadither som senare behandlas vilar.

Den första klassifikationen: Den stora och den lilla jihad

Den mest kända och äldsta indelningen skiljer mellan den lilla jihad och den stora jihad.

Den lilla jihad syftar på den väpnade kampen på slagfältet.

Den stora jihad syftar på människans kamp mot sitt eget nafs (ego/själv), som betraktas som hennes största fiende.

Trots att den hadith som ligger till grund för denna indelning är omdiskuterad i fråga om dess kedja (isnād), har denna klassifikation accepterats i breda kretsar eftersom den överensstämmer med sanning och verklighet.

Den andra klassifikationen: Fyra områden

En annan indelning talar om jihad inom fyra områden:

• Det vetenskapliga/intellektuella 

• Det sociala

• Kampen mot det egna begäret 

• Det militära

Det vetenskapliga innebär intellektuellt arbete och produktion av kunskap.

Det sociala omfattar handlingar såsom att hjälpa de fattiga och att uppmana till det goda och förbjuda det onda.

Kampen mot nafs innebär att tygla sina begär inom religionens ramar.

Det militära är den sista utvägen när fredlig samexistens inte är möjlig.

Den tredje klassifikationen: Hjärta, tunga, hand och svärd

Den store hanafitiske lärde al-Kasani talar om jihad med:

• Hjärtat

• Tungan

• Handen

• Svärdet

Hjärtat: kamp mot shaytan och nafs

Tungan: att uppmana till gott

Handen: att aktivt stoppa orättvisor

Svärdet: väpnad kamp

Dock tillhör upprätthållandet av lag och ordning statens befogenheter. Annars uppstår ihkāq al-haqq – att individer själva försöker skipa rättvisa – vilket leder till kaos.

Efter dessa två korta påminnelser kan vi nu vända oss till hur den militära dimensionen av jihad framträder i Koranens verser inom den naturliga utvecklingen av Profetens (frid vare med honom) liv.

Denna formulering – som många känner till men sällan stannar upp och reflekterar över – rymmer en djup sanning. Vad är denna sanning?

Att Koranen innehåller avsnitt ur Profetens praktiska liv under perioden 610–632, då han fullgjorde sitt profetiska uppdrag.

Det innebär att Gud, genom sin gudomliga vilja, reflekterade över de händelser som ägde rum och i en viss mening trädde in i historien som en aktiv aktör.

Är detta märkligt? Naturligtvis inte. Det är tvärtom det förväntade. I andra uppenbarelseböcker ser vi samma dialektiska relation mellan den gudomliga viljan och de människor som lever i historien. Händelserna utgör centrum för denna relation.

Om vi betraktar Koranen med detta perspektiv finner vi referenser till Badr, Uhud och Khandaq, till behandlingen av krigsfångar, Hudaybiyya-avtalet, Meckas erövring, expeditionerna till Tabuk och Mu’ta, slav- och fånglagstiftning, hur bönen skall utföras under krig, och många andra konkreta frågor.

Khawla bint Tha‘laba klagar inför Profeten över sin make Aws ibn Samit, och Gud uppenbarar verser som löser deras konflikt. Koranen nämner vid namn Zayd ibn Haritha och hans hustru Zaynab. Abu Lahab nämns uttryckligen, och hans hustru omtalas i samband med deras fientlighet mot Profeten.

Slutsatsen är tydlig: det är omöjligt att föreställa sig en Koran frikopplad från människan, från levd verklighet och från samhällelig kontext.

Vad är då problemet?

Problemet ligger inte i att dessa verser finns i Koranen. Problemet ligger i vårt sätt som muslimer att närma oss dem – i vårt sätt att förstå och tolka Koranen som helhet.

Den dominerande föreställningen är att Koranen är överhistorisk, universell, och att dess bud och förbud gäller alla tider och platser fram till Domedagen. Är alla eniga om detta? Nej. Våra klassiska verk inom usūl al-fiqh, hadith, kalām och tafsīr vittnar om omfattande diskussioner och oenighet.

Men här talar jag om den mentalitet som, med principer såsom “att aktivera texten är bättre än att lämna den utan tillämpning” och “uppbarelsens specifika orsak begränsar inte domens allmängiltighet”, försöker göra varje vers och till och med varje bokstav funktionell utan att beakta helhet och syfte (maqāṣid).

Det är just denna mentalitet som låg till grund för uppropet i Frankrike.

I teorin är det lätt att bekänna sig till en sådan uppfattning. Det kan till och med ge en känsla av trygghet att som den sista religionens anhängare uppfatta sig som bärare av en absolut och evig sanning.

Men när man konkret försöker omsätta varje vers bokstavligen i samtiden uppstår svåra dilemman.

Ta exempelvis versen:

“Döda avgudadyrkarna varhelst ni finner dem.”

Varför dödar vi då inte avgudadyrkarna? Varför har muslimer genom historien inte fört ett universellt krig mot alla icke-troende? Skulle man då säga att de var syndare? Skulle man – Gud förbjude – anklaga Profeten själv för synd, då det fanns icke-troende som levde i Medinastaten under hans ledarskap?

Hur skall vi då förstå versen i sura al-Mumtahina som säger att Gud inte förbjuder er att visa godhet och rättvisa mot dem som inte bekämpar er eller fördriver er från era hem?

Skall vi hävda att denna vers är upphävd (mansūkh)?

Denna typ av frågor har sysselsatt muslimska tänkare sedan den tidiga perioden. När man insåg att lösryckta, bokstavliga tolkningar leder till motsägelser utvecklade man olika teoretiska redskap.

En av dessa är teorin om naskh (abrogation). Man hävdade exempelvis att den så kallade “svärdsversen” (Tawba 5) upphävde hundratals verser som uppmanar till fred. Det är just denna läsning som extremistiska grupper som ISIS anammar.

Men abrogation räcker inte som universell lösning. Därför utvecklade de lärde även begrepp som takhṣīṣ (specificering), taqyīd (begränsning), tarjīḥ (preferens), taʿlīq och framför allt maqāṣid al-sharīʿa – lagens övergripande syften.

Om verserna istället förstås som Guds direkta ingripande i en specifik historisk kontext, och om deras uppenbarelsesituation (asbāb al-nuzūl) tas på allvar, då kan tolkningen bättre tjäna uppenbarelsens syfte.

Detta är inte historism i dess radikala mening. Det handlar inte om att relativisera Koranen, utan om att korrekt förstå dess första adressat och dess ursprungliga tillämpning.

Detta är i själva verket det första steget i varje seriös korantolkning.

Här måste vi också komma ihåg att under den tid då islam expanderade och mötte nya kulturer, och då livsvillkoren fortfarande liknade uppenbarelsetidens, räckte versernas bokstavliga innebörd ofta för att lösa praktiska problem.

När detta inte räckte trädde de lärda in med sina metodologiska verktyg.

Skillnaden mellan ahl al-ra’y och ahl al-hadith kan förstås i detta ljus. Ahl al-ra’y – såsom många hanafiter, malikiter, maturiditer och muʿtaziliter – betonade förnuftets roll och lagens syften. Ahl al-hadith betonade den bokstavliga förståelsen.

Efter denna nödvändiga inledning kan vi nu återvända till de verser som uppenbarades i relation till jihad inom livets naturliga förlopp.

Fortsättning följer, 

 

Denna text är en trogen svensk översättning av artikeln “ Cihad-ve-anlam-kaymasi” av Ahmet Kurucan, publicerad på www.tr724.com. Översättningen har genomförts med hjälp av AI-verktyget ChatGPT (OpenAI) under noggrann mänsklig kontroll för att säkerställa språklig noggrannhet och innehållslig trohet.Tillgänglig på https://www.tr724.com/cihad-ve-anlam-kaymasi/

 Ahmet Kurucan har också en mer omfattande och självständig bok om detta ämne:  Barış Esastır  ”Freden är det grundläggande”.